Brist på fantasi eller bara ren trötthet?

(Detta blogginlägg läses bäst till denna sång, med sångtack till @BrasseB)

Alltså, efter att ha tillbringat ett antal veckor runt om i Västerbottens inland kan jag inte längre hålla tyst. Någon blir säkert irriterad och tycker att jag inte har med det att göra och är en bortskämd sörlänning med mera, med mera. Jag tar den risken. För när man färdas i vårt fina län uppmanas man med ojämna mellanrum att stanna till för en fika, en matbit eller kanske bara för att läsa på någon informationstavla eller köpa ett fiskekort. Och i princip överallt möts man av det förväntade, och tyvärr oftast lite mindre.

"Äkta kokkaffe!"

Det är helt enkelt inget som sticker ut. Ingen har "Äkta kokkaffe bryggd på glädje och värme!" eller "Var tredje kula glass gratis!" eller under Motorveckan i Lycksele när vägarna var fullproppade av entusiastbilar kanske "Köp en kaffe och vi putsar dina navkapslar!" eller "Köp en glass och vi tar en bild av dig och din snygga bil!". Det är inget matställe som drar till med "29 olika pannkakor!" eller "Vi bjuder på gobiten till kaffet på maten!" eller ens "Vegetariskt alternativ!". Och varför inte skriva på norska och tyska? Varannan husbil har ju antingen norska plåtar eller tyska. Tagga matplejset på Facebook och skriv på norska att du bjuder på en kaffe om de stannar till och säger att de har sett det på Fejjan.

Det man möts är av tyvärr istället "Gäster går gratis på toaletten annars kostar det 5 kronor". Detta står på fullt allvar på ett hak längst E12 i Norrlands inland, på ett solblekt A4-papper givetvis. Hur många stannar där för att bara gå på toaletten? Och om de nu gör det, hur mycket sliter det på dasset? Och, givetvis viktigast, är inte den som stannar en potentiell kund värd mer än en sur 5 krona? Tänk om det istället stod "Välkommen till XXX! Du vet väl att du kan ta med en god kopp kaffe? Bara 15 kronor."

Fiskar efter ett leende

Försökte ge mig ut och fiska. Den som sålde fiskekortet visste ingenting och hade ingen karta och turistinformationen öppnade klockan 12. Och tyvärr har jag varit på ett antal sådana turistinformationer, till och med sådana som kallar sig för "Fiskecamps", men aldrig fått ett vettigt råd. Visst, man kanske ska googla hemma, ringa och förbereda sig, men inget väger så tungt som ett trevligt bemötande. Jag återvände ju aldrig till något av de där fiskevattnen, inte bara för att fisket var dåligt, bemötandet var så oinspirerat att man inte känner sig välkommen.

Listan kan tyvärr göras längre. Jag vet inte om det beror på bristande fantasi och affärsutveckling eller på att man helt enkelt inte behöver anstränga sig mer än absolut nödvändigt. Affärerna kanske ändå går strålande? Och är det så är ju allt frid och fröjd, men jag tror tyvärr inte att det är fallet. Det verkar på något konstigt sätt som att de vanliga affärsmässiga reglerna upphör att existera i glesbygden. Som om det är fullt att sticka ut och anstränga sig lite, lite extra.

Surjämtarna lirar i egen division

Och det kanske hemskaste av allt är att Åre är ett lysande undantag. Där finns mängder av smarta entreprenörer och blomstrande företag som är extremt nischade och superduktiga på kundvård med mera, med mera. Trist men sant, vi i Västerbotten blir slagna på alla fingrar flera gånger om dagen. Hela året runt.

Jag kan givetvis ha helt fel, men tyvärr tror jag inte att det finns någon glesbygdspolitik i världen som kan rädda vårt fina inland om inte näringsidkarna själva antingen tar inspirationshjälp utifrån eller börjar anstränga sig på egen hand. Vad tror du?

@/ jmjobring

Tidningen Västerbottens kurirens ledarskribent, Ola Nordebo, blev inspirerad av detta blogginlägg och skrev en ledare i tidningen lördagen den 20 augusti och på sin blogg, på samma tema. Läs gärna: http://blogg.vk.se/nordebo/2011/08/19/det-dar-lilla-extra-nar-norrland-far-ovantat-besok-229875

Hoppsan, nu var det många som gjorde samma sak. Igen. Har ni sett Clerasil, Coca Cola och Niveas reklamfilmer så vet ni vad jag pratar om. Helt plötsligt blev det tydligen väldigt viktigt att visa upp sin historia. Jag misstänker att de alla har drabbats av en släng av "storytelling". Eller har de anammat att de unga av idag enligt trendspanarna ska vara trygghetssökande och värdera familjelivet snarare än spänningen och osäkerheten. Inte vet jag, men lite fnissigt är det väl ändå att de alla samtidigt tar samma grepp?







@jmjobring

Kan man köpa gillare?

(detta blogginlägg läses lämpligast med denna låt i lurarna)

Ja, det är väl att svära i kyrkan, men det känns rätt bra att se siffrorna för nya gillare när man loggar in. Jag har haft förmånen att under det senaste halvåret på allvar få hjälpa ett universitet att aktivera sig i de så kallade "sociala medierna", främst Facebook och Twitter. Jag har kanske lagt ner mellan en kvart och två timmar per dag med att skapa innehåll och svara på de frågor som har dykt upp samt haft lite bevakning över helgerna. Vi har under denna tid även genomfört tre större marknadsföringsinsatser med Facebook som en betydande kanal. Dock har aldrig vårt främsta syfte med dessa kampanjer varit att få fler "gillare", det har dock blivit en trevlig, och lite förvånande, bieffekt. Jag trodde inte det var så enkelt att "köpa vänner" som det faktiskt är, utan att utlova några priser eller andra förmåner.

Detta har inneburit att vi under det här halvåret i princip har fördubblat antalet gillare och vi är idag ett av de universitet i Sverige som har flest gillare. Jag har själv hela tiden predikat att det inte är ett självändamål att få många gillare, men när man nu ser antalet stiga växer också hornen i pannan... Men, jag vidhåller att innehållet och syftet är klart viktigare än antalet gillare. Stirrar man sig blind på dessa tror jag att man väldigt lätt styr i diket. Dessutom vet vi alla att vi är väldigt flyktiga i vårt umgänge i de sociala medierna. Lätt fånget. Väldigt lätt förgånget. Jag kan, som vanligt, ha helt fel, men jag tror man måste förtjäna sina gillare, även om du har köpt dig dem... Vad tror du?

/ @jmjobring

Dags att starta resan?

För ungefär ett år sedan skrev jag ett inlägg om De 5 mörkaste sidorna av sociala medier och syftade på hur svårt det var att få klick på Facebook-annonser och att få till den där dialogen alla pratar om. Framförallt tyckte jag att ingen våga lyfta ämnet. Alla bloggade bara om share-and-care-och-lyckan-finns-i-framtiden. Det kändes också som att de som bloggade flitigast inte var de som verkligen arbetade professionellt med annan marknadsföring än av sin egen blogg...

För inte så länge sedan surfade jag däremot in i ett blogginlägg från Webbstrategerna som delvis är inne på samma linje som jag är – det är svårt att lyckas och ingen pratar om det. Men de vänder istället på frågan och tycker att vi ska värdera andra saker än de traditionella. Och jag håller med. Delvis. Men samtidigt kan jag idag se att det faktiskt går att lyckas med annonseringen på Facebook, även om vi räknar som i andra medier. Det går idag att skruva upp CTR:n till "normala" nivåer. Det är inte lätt. Men det går. Det trodde jag knappt för ett år sedan.

Det gäller även för "dialogen". Man lär sig med tiden. Kanske kan goda rådgivare få dig att komma in i rätt tänk snabbare, men det viktigaste tror jag är att ha rätt grundinställning, vilket faktiskt inte är helt lätt. Det finns tre t:n som jag tycker är bra att hänga upp tankarna på när man funderar över företagets framtid i de sociala medierna: transparens, tonalitet och trovärdighet. Och kanske ska man lägga till ett fjärde t – tålamod. Det tar tid, men ju förr du börjar din resa desto snabbare är du framme...

/ @jmjobring

Är sagan om Spotify som bra reklammedia över?

(detta blogginlägg läses lämpligast till denna fina melodi, finns på Spotify förstås...)

Jag skulle vilja sträcka mig så långt som att säga att Spotify under det senaste året har varit det självklara förstavalet för alla som vill nå en yngre målgrupp. Gång på gång har vi fått en fin CTR (clicthorugh rate – antal klick dividerat med antalet visningar) på de ljudspottar vi har kört där. Nu senast under våren 2011 då vi (Umeå universitet) konkurrerade med i stort sett alla andra lärosäten i landet (jag räknade själv till tolv andra, och då hörde jag säkert inte alla) hade vi fortfarande en CTR som med råge slog övrig annonsering.

Tio timmar räcker inte

Och då drar Spotify ner gardinen för oss. Tio timmar fri lyssning per månad och samma låt fem gånger, sedan är gratislyssnandet slut för Kevin Svensson som lever på veckopeng eller studielån. Enligt Spotify själva är det få som kommer upp i begränsningarna. Och 49 kronor i månaden är inte mycket, knappt ens 99 kronor i månaden. Men, gratisgenerationen gick givetvis i taket. Något som har varit gratis och obegränsat ska nu begränsas. Det spelar ingen roll hur liten inskränkningen är, det är en inskränkning.

Alla trendspanare säger också att Kevin och hans bröder är totalt illojala mot varumärken (vilket jag iofs inte riktigt tror på, men det är en annan bloggpost). Alla Kevin kommer alltså att lämna och kasta sig över nästa utmanare, typ Grooveshark.

"Nyheter på väg", säger Stefan på Spotify

"Vi vet inte heller hur det kommer att gå", säger säljare Stefan på Spotify när jag ringer och undrar hur det går. "Men vi kommer med ett antal nyheter som vi är övertygade ska tilltala vår publik, vilka kan jag förstås inte avslöja. Och vi har fortfarande en kundbas på drygt 2 miljoner svenskar."

Sedan dess har Spotify släppt nyheten om synkning med iPod och att man kan köpa låtar via Spotify. Har ännu inte sett dessa nyheter i min spelare, men det påverkar inte Spotify som reklammedium, vad jag kan förstå. Det tar dock upp konkurrensen med iTunes och kanske pressar priserna på musik på sikt, men det är också en annan historia.

Jag kan, som vanligt, ha helt fel, men jag tror tyvärr att vi om ett halvår når väldigt få med ljudreklam i Spotify. Framförallt tappar vi reklamköpare nog kontakten med den unga och musikintresserade Kevin och hans polare. En kontakt som vi hittills har varit villiga att betala ganska bra för.

@jmjobring

Framtidens Janne Josefsson heter #fail

(denna blogg läses bäst i sällskap av detta album låt på Spotify)

Vi är många som gör det redan nu, men det stora flertalet är inte där ännu – vi ligger nervöst och letar #fail-omdömen på Twitter och diss-grupper på Facebook. Vi vill vara där och mota Sur-Olle i grind genom att ta hand om missnöjet innan det sprider sig. För sprider sig gör det. Finns det något vi är snabba på att RT:a vidare och "gilla", så är det missnöjesyttringar, helst mot storbolag och myndigheter.

Dagens Media skrev om att det finns en sökrelaterad baksida av att vara ute och kommentera de som talar illa om dig: "Det finns risker med att besvara klagomål i sociala medier eftersom det kan öka andelen negativa sökresultat", säger Relevant Traffics Sverigechef Oscar Watz. Och så är det säkert. Men i den nya kommunikationsvärld som vi är på väg in i tror jag inte att någon tjänar på att blunda och tiga. När folket på Dell säger till AdAge att "Ninety percent of CIOs today are making their purchase decisions through social media" får man väl tro att de har på fötterna.

Så innan du häller upp fredagsvinet borde du nog kolla att din Google Alert är aktiverad och ta en sista titt på TweetDeck så att dina presumtiva kunder inte möts av en våg av #fail när de frågar runt efter hur bra dina grejor är under helgen. För morgondagens Janne Josefsson är inte en välutbildad grävredaktion på sisådär tio personer utan fyratusenfemtiotvå outbildade snorungar och minst lika många välutbildade medelålders Johanssons som väldigt enkelt kan förse ditt varumärke med ett fett #fail.

Jag kan, som vanligt, ha helt #fail, men jag tror att vi inom en snar framtid har ett långt större behov av att lära oss krishantering för #fail-epidemier än för Janne-uppringningar.

Dags att dissa sociala medier

(denna blogg läses bäst i sällskap av denna låt på Spotify)

Alldeles snart når vi den oundvikliga punkten i historien. Punkten då vi kan börja dissa sociala medier. Pepsi misslyckades ju. Dessutom kan vi i Resumé läsa att reklambudskapen inte är anpassade till mediet; "Det krävs inte minst ett mer särskiljande budskap för att nå fram, säger Anders Ericson, vd för Sveriges Annonsörer." Mer särskiljande från vad är mer oklart. Och vi som ändå sprang allt vad vi kunde på samma boll! Och vi som ändå översatte våra gamla trötta banners till fula annonser i Facebook! Och vi som ändå skickade 312 twittermeddelande om hur bäst vi är! Men se, nu sitter vi här och längtar efter lite gammal hederlig TV-reklam igen. Något vi förstår och liksom kan ta på. Något vi kan hala upp plånboken och pröjsa oss till. Mest pengar vinner. Precis som förr.

Med den lilla skillnaden att allt inte är som förr. Och det kommer aldrig mer att bli som förr. Allt är mycket enklare. Och samtidigt så oändligt mycket svårare. Och det här är bara början. Jag tror att vi som arbetar med varumärken har ett hästjobb framför oss. Vi måste börja försöka förklara en värld som inte syns från styrelserummets fönster, en värld som inte bara styrs av pengar, en värld där de tre t:na, som jag bloggade om här, är det som avgör ditt varumärkes framtid. Jag kan ha helt fel, men jag tror att de som dissar och väljer bort sociala medier idag förlorar i morgon. Jag tror att de som orkar se och lära vinner. Vad tror du?