Den som ger sig in i Twitter måste Twitter tåla. Eller?

Ingen annanstans i de sociala medierna finns det så många 'lär dig att...' och 'sju dödssynder...' som i Twittrets rike. Hur blev det så? Ingen annanstans hånas så många bolag för sina försök att använda denna kanal och prova nya vägar som på Twitter. Varför är det så? Ingen annanstans finns det lika många konsulter som vet så bäst som på Twitter. Vem gav dem tolkningsrätten? Trodde man inte riktigt gott om alla skulle man kunna få för sig att Twittervärlden gärna höll övriga världen på behörigt avstånd. Ville man konspirera skulle man kunna tolka bästvetarkonsulternas pekpinnar som försök att hålla andra ute för att kunna glänsa mer på egen hand. Och ändå säger alla att 'sharing is caring' och 'det är vanligt sunt förnuft'.

Tyvärr tror jag att just detta 'regelvurmande' och denna 'pekpinneförnöjsamheten' hindrar, eller i varje fall fördröjer, Twitters riktiga genomslag. Är jag företagare vill jag kanske inte utsätta mig för #fail-risken. Är jag inte ett av världens största varumärken kan jag inte 'lyssna på användarna/kunderna' och väljer förmodligen att lägga tid på annat. Paradoxen för konsulterna blir givetvis att de enda som läser deras blogginlägg är de redan frälsta. De enda som lyssnar på deras förträffliga utläggningar är vi andra som twittrar och bloggar.

Är det inte dags att börja uppmuntra istället för att dissa? Visa att det finns plats för alla på Twitter. Det är ju först då vi kan få utväxling och eventuell affärsnytta. Att twittra för twitterexperterna är svårt att räkna hem och föga kommunikativt givande. Jag kan givetvis ha fel, men jag tror vi måste bli mer inbjudande för att få upp tempot. Vad tror du?

Är Chan, Khemiri och Koljonen framtiden?

Har vi kunnat skönja journalistikens framtid de senaste veckorna? Jag vill tro det. Det finns någon slags digital tråd från Mustafa Chans "Inte i mitt namn, era jävlar!" och Jonas Hassen Khemiris "Jag ringer mina bröder" till Johanna Koljonens "Dags att prata om det". De är ytterst välskrivna texter om angelägna och högaktuella ämnen av skribenter som är etablerade mediepersonligheter. Alla tre är riktigt bra historier som utgår från skribenternas hjärtan. Vi som läser blir påverkade och berörda. Men allt det är ju förstås old news, det handlar ju "bara" om bra journalistik.

Det som känns nytt däremot är förstås på vilket sätt dessa tre historier orkade lyfta och faktiskt flyga mycket högre än de drakar som fungerade som plattform. De två första historierna spreds snabbt i alla sociala medier medan Koljonen började så att säga i andra änden och blev ett fenomen på Twitter och sedan en förklarande text i draken och uppmärksamhet i en mängd andra mediekanaler. Men, det som är lite obruten mark för alla tre texterna, och som jag försöker sätta något slags finger på, är ju att de blev så mycket mer än texter. De blev ställningstagande och åsikter. De blev tydliga markörer för den som spred texterna vidare; jag har också koll, jag är en medveten själ.

Vad har då detta med framtidens journalistik att göra? Jag ser det som ett halmstrå att sträcka sig efter för en journalistkår som för varje dag som går vattnas ur allt mer och brottas med tankar som; vad är en text värd när jag kan få den gratis? Jo, om texten i sig bär något som hjälper mig att tänka och kanske till och med agera så blir texten i sig också en varumärkesbärare och värdeskapare för SvD och DN. Texten i sig bygger varumärket när den ger mig som läser någonting mer än bara den färska nyheten. Nyheten får jag idag gratis överallt, men insikten, åsikten och de kloka tankarna kanske jag måste vända mig till gamla och etablerade medievarumärken för att få?

Hade Chan och Khemiri fått samma spridning från en blogg? Jag tror inte det. Hade Koljonens #prataomdet fått samma genomslag om det stannat på Twitter och kanske blivit en Facebook-sida? Jag tror inte det. Men, jag kan, som vanligt, lika gärna ha fel.

Marknadsföraren hade aldrig skapat Facebook

Snackade för en tid sedan med en representant för Facebook Sverige och de berättade att det svenska kontoret, och för den delen alla andra säljare på Facebook, aldrig fick veta vad som var på gång. De fick besked om nyheterna ungefär i samma stund som de släpptes. Givetvis bara för att nyheterna inte ska läcka ut, men det ger också en fingervisning om vilken tid vi lever i – det är utvecklarna (nördarna) som styr, inte marknadsavdelningarna.

Samma sak gäller ju till synes på Google, inte är deras utveckling marknadsdriven. Den verkar helt och hållet drivas på av teknikerna som befolkar bolaget. Allt som släpps av Google slår ju inte heller igenom, troligen just på grund av att det inte styrs av marknad och efterfrågan utan av teknikälskarna. De kastar ur sig en nyhet och ser om något händer, ibland smäller det och ibland blir det pyspunka, men Googlefolket verkar lika glada för det.

Facebook och Google definierar ju på rätt många sätt vår tid och fullföljer man den tanken och blickar framåt undrar man ju hur det här ska sluta? Till exempel måste man konstatera att vi marknadsmänniskor aldrig någonsin hade kommit på Facebook. Efterfrågan fanns inte. Marknaden fanns inte. Kidsen ropade inte efter det. Men alla älskar Facebook idag.

Det var inte heller många som efterfrågade en sökmotor när Alta Vista och Yahoo ägde världen. Allt funkade ju på den tiden också. Om än väldigt mycket sämre än idag. Men det visste väldigt få och ingen var direkt ute och efterfrågade en bättre sökmotor. Men alla älskar Google idag.

Vad sitter teknikerna och klurar på nu? Och hur utvecklas världen när teknikerna står vid rodret? Det enda vi med säkerhet vet idag är att världen snurrar väldigt mycket fortare i deras teknikstyrda händer!

Hårdfakta för dig som funderar på att annonsera på Facebook

Efter att ha bokat annonser på Facebook via, (tyvärr alltid undermåliga) mediebokningsbolag fick vi äntligen tag i Facebook för en pratstund, (tack Peter på 200%). Vi avhandlade och fick lära oss mycket på vår nästan två timmar långa Skype-möte, men jag ska försöka dela med mig av det som kan vara av direkt intresse för dig om har funderat över Facebook som en annons- och kampanjkanal:

– Norge ligger före oss när det gäller att använda Facebook som marknadsföringskanal! Det vill man ju inte tro, men tydligen är det så. T ex är användarna mycket mindre skeptiska mot att tillåta applikationer än vad vi är. Säljaren på Facebook tippade att vi får se detsamma här i Sverige när vi är allt fler som skapar appar.

– 50.000 SEK är en magisk gräns vid annonsering på FB. Skickar du in mer än så får du nämligen annonsera på den vanliga feeden. Har du mindre plånbok hamnar du t ex på grupp-sidor, företags-sidor m m vilket är en grymt svår yta att få klick på.

- Mer än två veckor är också en magisk gräns, för kör du minst så länge kan du få FB att provköra dina annonser, du bör ha minst fyra olika, så plockar Facebook efter en vecka bort de tre sämsta, så att du optimerar utfallet för annonserna. Detta är ju extra bra om man är ny i kanalen.

– FB har numera fyra annonsformat som kort kan beskrivas som:
"Poll" där du skapar en omröstnings med tre svarsalternativ. Pollen återfinns sedan i flikarna på din Sida.
"Engagement" där du klickar "Gilla" för att bli "Gillare" av en viss Sida. Gäller nog att vara tydlig att man verkligen "Gillar" en vis SIda så att man inte lurar besökaren att tro att man t ex gillar annonsen, då slår det nog tillbaka...
"Video" där du kan se en film och kommentera den i annonsen.
"Event" där du skapar ett event som man kan tacka ja, nej eller kanske till. Eventet hamnar förstås på din Sida sedan.

– VI provkör i mellandagarna alla fyra annonsformaten, så stay tuned för info om utfallet.

– Places kommer också att öppna för ett nytt annonsformat som bygger på att du checkar in/har checkat in ett antal gånger, något väl alla har pratat om sedan mobilen uppfanns, nu kanske det lossnar?

– Introduktionen av Places i andra länder har visats sig gynna de andra aktörerna Gowalla och Foursquare, snarare än att konkurrera ut dem. Så det kanske är det som ska få kidsen att få upp ögonen för dessa tjänster, som i Sverige idag mest används av oss medelålders.

Det var en kortkort sammanfattning, återkommer säkert i ärendet för Facebook är en gåta för oss som försöker annonsera seriösa budskap.

250.000 kampanjbesökare och ingen avsändare

SLU (Sveriges lantbruksuniversitet) driver sedan någon vecka tillbaka en riktigt framgångsrik kampanj med en Facebook-applikation. Och 250.000 besökare är ju säkert trevlig läsning för de berörda. Problemet är bara att det troligen är väldigt, väldigt få av dessa besökare förstår att SLU står bakom det hela. Om någon.

Om man på något vis faktiskt lyckas räkna ut att SLU är avsändare kanske man surfar in på slu.se för att läsa mer om kampanjen, eller ännu hellre universitetet, men där hittar man inte mer information om kampanjen, förutom den nyhet som ligger där just idag.

Under fliken "Utbildning" på slu.se kan jag se i Facebook-flödet (som finns en bit ner till höger) att det finns en annan sajt som heter pluggapaslu.se och där finns både kossan-maskinen och annan info.

Men allvarligt... får man verkligen lägga (skatte)pengar på att skapa en så bra kampanj med så urusel koppling till verksamheten? Skulle vara kul att höra byrån Stendahls i Göteborg, som tydligen har fixat fram kossan-maskinen åt SLU, hur de tänkte när de inte skulle ha med en SLU-logga eller en länk någonstans till avsändaren.

Det ska direkt tilläggas att jag talar i egenskap av "konkurrent" då jag jobbar med Umeå universitets marknadsföring, men tro mig, jag hade gärna gratulerat SLU till en fin kampanj om de hade fått ihop det, nu spär detta bara på min fördom om statliga myndigheters oförmåga att agera professionella beställare av marknadsföring. Hoppas att jag kan överbevisas...

Kommunalrådets "vänattacker" på Facebook

I Umeå har vi ett kommunalråd som med jämna mellanrum gör "vänattacker" på Facebook. Helt plötsligt får man en fråga om man vill bli vän med kommunalrådet Lennart, och jag vet att jag inte är den enda som har "drabbats". Första hundradelen blir man smickrad, men sedan förstår man att han antagligen bara försöker fiska röster och sympatier. Jag har visserligen intervjuat Lennart för sisådär drygt tretton år sedan som lokalradioreporter, men han lär inte minnas mig eller hälsa om vi möts på stan.

Frågan är om han får många nya vänner på detta sätt? Dagsnoteringen är 3.688 vänner. Den andra frågan är om det är bra? Blir man smickrad och tycker att det är kul att vara vän med Lennart eller slår det bara tillbaka i någon slags sekundärskam, att han helt enkelt inte riktigt har förstått mediets användningsområde? Jag lutar åt det senare. Men detta kanske är ett vanligt fenomen hos alla kommunalråd i landet?

Morgontidningarnas dödslängtan

Jag älskar papperstidningen! Min dag blir inte densamma utan prasslet på morgonen. En väl utformad helsidesannons är fortfarande vacker i mina reklamromantiska ögon, även om den idag är omöjlig att motivera logiskt. Men det är kanske just därför jag orkar förvåna mig över att tidningarna så aktivt driver på sin egen död?

Ta t ex våra lokaltidningar här i Umeå/Västerbotten...

- Vk.se har en flik "Abonnemang" (fattar kidsen ens att det heter "Abonnemang" borde inte fliken heta typ "Tidningen i brevlådan"?) Sidan "Abonnemang" riktar sig först och främst mot det fåtal som redan är prenumeranter. Teckna nytt abonnemang tas upp i stycke två och som tredje länk i menyn, "Beställ abonnemang". Det kan tyckas vara en petitess men det förstärker bara intrycket att man inte riktigt vill, eller har behövt, sälja sin produkt speciellt aktivt.

- Klickar jag på "Beställ abonnemang" har marknadsavdelningen tänkt till och redan kryssat för autogiro åt mig, kostar endast 178 kronor i månaden, samma pris som en helårsprenumeration, jag får alltså ingen extra förmån för att jag väljer att helt automatiskt låta VK dra pengar från mitt konto varje månad.

- Men det absolut underligaste är, förstås, att om jag hellre väljer en kortare period, som t ex 3 månader då får jag endast betala 133 kronor i månaden. Du förlorar m a o på att vara en trogen kund.

- Vår andra lokaltidning VF sköter sig faktiskt lite bättre, de har i varje fall förstånd att lyfta upp att teckna abonnemang som det första som möter mig. Men även här får du som trogen kund slanta upp mer: 3 månader kostar mig 116 kronor/månad och ett helår kostar 164 kronor/månad. Även här kostar autogiro lika mycket som vanlig helår.

- Jag är själv ständigt otrogen mot mina morgontidningar och pendlar mellan DN/VK/VF därför ringer de mig var tredje månad ungefär. Och varje gång ger de mig nya erbjudanden, som alltid, utan undantag, går ut på att jag ska välja den kortare och billigare varianten. Nu senast blev jag t o m rekommenderad att ta VK istället för VF, för då fick jag utnyttja ett nytt erbjudande! Jag undrar hur deras CRM-system ser ut? Jag borde givetvis vara bannlyst som kund vid det här laget.

- Jag är övertygad om att det mediehus som blir först med att ta slantarna från telefonsäljarna och lägga det på de trogna prenumeranterna, t ex så att en prenumeration blev billigare för varje år, skulle få så mycket cred och glada ambassadörer i nöjda kunder att hela försöket skulle löna sig.

- Att papperstidningen försvinner förr eller senare tror nog de flesta, men det som förvånar är den nonchalanta attityd tidningarna har gentemot alla sina kundgrupper, såväl de trogna som de otrogna och de som kanske hade kunnat bli nya kunder.

- En obegriplig, dödslängtan som blir ännu mer obegriplig eftersom jag också är annonsköpare och vet hur de smörar och ger goda rabatter åt mig när jag vill annonsera. (Trots rabatterna är det givetvis fortfarande förödande dyrt jämfört med den ofta effektivare webbannonseringen, men det får bli ett annat blogginlägg) Det blir allt svårare att motivera en annons i en papperstidning som lider av dödslängtan och inte alls verkar bry sig om sina kunder.

Jag hoppas att jag har fel, men det har jag inte.