Är Chan, Khemiri och Koljonen framtiden?

Har vi kunnat skönja journalistikens framtid de senaste veckorna? Jag vill tro det. Det finns någon slags digital tråd från Mustafa Chans "Inte i mitt namn, era jävlar!" och Jonas Hassen Khemiris "Jag ringer mina bröder" till Johanna Koljonens "Dags att prata om det". De är ytterst välskrivna texter om angelägna och högaktuella ämnen av skribenter som är etablerade mediepersonligheter. Alla tre är riktigt bra historier som utgår från skribenternas hjärtan. Vi som läser blir påverkade och berörda. Men allt det är ju förstås old news, det handlar ju "bara" om bra journalistik.

Det som känns nytt däremot är förstås på vilket sätt dessa tre historier orkade lyfta och faktiskt flyga mycket högre än de drakar som fungerade som plattform. De två första historierna spreds snabbt i alla sociala medier medan Koljonen började så att säga i andra änden och blev ett fenomen på Twitter och sedan en förklarande text i draken och uppmärksamhet i en mängd andra mediekanaler. Men, det som är lite obruten mark för alla tre texterna, och som jag försöker sätta något slags finger på, är ju att de blev så mycket mer än texter. De blev ställningstagande och åsikter. De blev tydliga markörer för den som spred texterna vidare; jag har också koll, jag är en medveten själ.

Vad har då detta med framtidens journalistik att göra? Jag ser det som ett halmstrå att sträcka sig efter för en journalistkår som för varje dag som går vattnas ur allt mer och brottas med tankar som; vad är en text värd när jag kan få den gratis? Jo, om texten i sig bär något som hjälper mig att tänka och kanske till och med agera så blir texten i sig också en varumärkesbärare och värdeskapare för SvD och DN. Texten i sig bygger varumärket när den ger mig som läser någonting mer än bara den färska nyheten. Nyheten får jag idag gratis överallt, men insikten, åsikten och de kloka tankarna kanske jag måste vända mig till gamla och etablerade medievarumärken för att få?

Hade Chan och Khemiri fått samma spridning från en blogg? Jag tror inte det. Hade Koljonens #prataomdet fått samma genomslag om det stannat på Twitter och kanske blivit en Facebook-sida? Jag tror inte det. Men, jag kan, som vanligt, lika gärna ha fel.